Skottland skulle bli ett äventyr med en nära vän som jag sent ska glömma. Den här resan föddes ur en idé om att få se det dramatiska landskapet som jag bara sett på film. Kommer ni ihåg Prometheus ? Det är en sci-fi film som kom ut 2012. En av de mäktiga cenerna ur den filmen är från en klippa kallad "The Old man of Storr" på Isle of Skye. I korthet handlar legenden om en jätte som blev förstenad och den här klippan på 50 meter är hans tumme. Det finns många legender i det mystiska Skotska höglandet och den här är bara en av många mytomspunna platser och sägner.
Vandring skulle ta oss från norra udden på Isle of Skye över en förkastning "Trotternish ridge" som löper utmed "Trotternish peninula" på norra delen av Skye och förbi denna klippa. Det innebar att vi skulle vandra utmed ett brant stup flera dagar innan den lilla pitoreska byn Portree sedemera bli vår slutdestination. Jag hade hittat en internetsida med information om denna vandring och eftersom mycket av leden är omarkerad så var det till stor hjälp att ha leden i form av gps koordinater i en liten handhållen Garmin GPS som jag hade med mig. Här uppe skulle dimman visa sig bli lika mystisk som på film och utan god kännedom så skulle man lätt kunna gå vilse.
Vi började vandringen från öns norra spets och redan när vi klev av den lokala bussen så hälsade det Skotska vädret oss välkomna med regn och hård blåst. Men efter en kort paus vid norra spetsens monument så var det bara att sätta av inåt ön och dess mäktiga bergsformationer. Den hårda vinden lugnade sig till en absolut tystnad när vi kom in i den dimmbehöljda dalgången. Landskapet och väderförhållanden skulle visa sig mäktiga tillsammans, både med sin stillhet i dalgångarna och sin rytande blåst på ryggen av förkastningen.
Regnet, vinden och den genomblöta myrmarken var påtagligt utmanande men när vi kommit bort från kustlandet blev det nästan kusligt lugnt. Som att kliva in i ett sagoland av dimma. Här var det som att tiden stod stilla och hade det inte varit för några får så hade man kunnat tro att det var helt öde.
I dalgången innan vi skulle börja vandringen ut på den stora ryggen där förkastningen växer till flera hubndra meter brant stup på ena sidan så var det väldigt lungt. Vi hade ett antal dagar framför oss och det var aningen ovisst med var man skulle kunna tälta och hur jobbigt det skulle bli att vandra med full packning på över 20kg i dessa bergspass.
Att tälta i dalen första natten var ganska lungt men så småningom skulle vi få känna på vinden uppe på ryggen och där kunden man till och med hänga med kroppen mot vinden på vissa platser. Att tälta i sådana förhållanden var verkligen en utmaning. Vi hade ett stabilt Hilleberg tvåmannatält som ändå gjorde att vi kände oss trygga trots den ursinniga vinden uppe på ryggen.
Det växlande vädret gjorde den här vandringen väldigt speciell. Vi gick i den där täta dimman som man mest bara ser på film för att sedan kliva ur molntäcket och se landskapet öppna sig med vyer som gör att man får gåshud. Vi kunde se långt ut över havet mellan molnen och det låglänta landskapet nedanför. Vandringen gick upp och ner och längs ryggen var stigningen allt mellan 400 m.ö.h. till närmare 800 m.ö.h. på sina högsta punkter. Med tunga ryggsäckar som man normalt inte har på toppturer och den hårda vinden gjorde det till en ganska utmanande vandring men vi pausade och hittade lä med jämna mellanrum. För att rena vattnet använde vi klortabletter eller kokade det. Det vat får överallt så man kunde inte vara säker på rent vatten i de bäckar som vi fyllde upp med vatten.
Att få en en varm kopp kaffe och mat var mycket stärkande. Det gäller att se till att man inte exponerar sig allt för mycket i vinden och att ha vindtäta kläder med tätt slutande kragar och huvor gör att man kan sitta och äta även i hårda vindar.
Efter en topp som den här var det ner och upp igen på nästa, så nya höjdmeter upp och mera ner, ja det var nya toppar hela tiden. Att gå utmed en rygg på det här viset är en fantastisk upplevelse. Man får se nästa parti undan för undan och det är spännande hela tiden.
Vyerna var enastående och vi var själva på leden nästan hela vägen. Någon enstaka utkikspunkt hade access från en parkering nedanför. Där såg vi några människor men i stort sett var vi ensamma uppe i detta majestätiska landskap,
Plötsligt kom vi fram till den där otroliga klippformationen "The old man of Storr" och det var verkligen en udda plats. Jag förstår att den passade perfekt i en film som Prometheus då hela detta landskapet är som en egen värld från en annan tid. Klippans storlek går inte att göra rättvisa på bild och den här platsen skulle jag naturligtvis velat haft drönare, men det var många år kvar till dess att jag började fotografera med sådana.
Efter några dagar med både regn blåst och hårda vindar så skulle sista dagen med inmarchen mot den lilla byn Portree bjuda på strålande solsken och ganska varmt väder.
Vi närmade oss fiskebyn Portree och det märktes på havet nedanför sista etappen.
Det var väldigt fint att avsluta med en dusch på ett Bed&Brekfast i Portree innan vi kunde gå ut och runda av med en Pint på Pubben i sann Engelsk stil.
Det här äventyret var en av mina tidigaste vandringar och ligger fortfarande högt på listan av fina upplevelser. Man kan göra den här typen av vandring utan att vara allt för erfaren. Med några avgörande förberedelser och att ta hänsyn till sina egna begränsningar samt förstå årstiden så är det här relativt enkelt. Vill du veta mer så titta i mitt förberedelse dokument.
