Ett äventyr i Pyreneerna kom till genom att en vän berättade om sin vandring i nationalparken, Valle de Ordesa. Han beskrev en vacker dalgång där bergen tornade upp sig majestätiskt. Han beskrev hur vandringen börjar i tät vegetation med vackra vattenfall i botten på dalen och därefter når man en spektakulär utsikt när man lämnat dalgången och kommit upp på bergssidorna i nationalparken. Det han berättade om lät som en mycket vacker plats med möjligheter till fina vandringar. Jag ville dessutom gärna få göra en topptur till någon bergstopp och allra helst se mer än bara dalen han beskrev. Jag undersökte därför vidare om vandringen kunde göras som en rundtur istället för att vandra in och ut genom Valle de Ordesa så som han hade gjort. Det är alltid trevligare att få se nya platser hela vägen, än att behöva vända och gå samma väg tillbaka.
Jag hittade en väldigt tilltalande rundvandring där man kunde starta från byn Torla i Spanska Pyreneerna genom dalen Ordesa upp i bergen via en fjällstation Refugio de Gorize och till ett bergspass över på Franska sidan av Pyreneerna. Då skulle man dessutom få vandra upp för ett väldigt vackert bergspass, Brecha De Roland och därifrån över gränsen ner in i Frankrike till en fjällstation, Refuge des Sarradets på franska sidan vidare ner igenom en dal och tillbaka på en lägre belägen väg åter till Spanska sidan och tillbaka till Torla! Den rundan såg mycket lovande ut. Jag kom att föreslå det här för en annan vän som jag vid det här laget vandrat med både i Jämtland och Abisko i Sverige. Vi började pussla ihop äventyret med alla dess komponenter, flygresan till Barcelona, plus en halv dags bilresa med hyrbil till Torla för att vandra den här turen. Totalt skulle vi hinna det här på en vecka. Och själva vandringen bör inte ta mer än tre fyra nätter och dagar och då hade vi också lagt in en dag med topptur till det högsta berget i omgivningarna Monte Perdido, 3349 m.ö.h.
För mig skulle det bli första gången jag gör en vandring i så här pass varm temperatur som Spanien kan ha under sin sommar i Juli. Det var också mer ovisst med hur mycket vatten man behöver bära och kan komma åt utmed vägen. I norden finns ju tillgång på färskvatten året runt via alla bäckar och sjöar i överflöd i bergen, så man behöver sällan bära mer än någon halvliter vatten. Men här var vi förberedda att om så behövs ha med oss flera liter var.
Vår resa började med en dags proviantering i Barcelona innan vi tog hyrbilen mot Pyreneerna och byn Torla som var vår destination och utgångspunkt. Vi tillbringa följande dag i bilen utmed den 330km långa landsvägen för att framåt eftermiddagen komma till den camping vi bokat i anslutning till nationalparken. Vi somnade förväntasfulla i tältet över morgondagens startsträcka in i parken.
Med full packning var det dags att ta de första stegen på den här vandringen som gick utmed floden "Rio Arasaz". Det var varmt och fuktigt i den djupa dalgången. Här runt floden var den mycket vegetation men solen kunde knappt ens nå över de omslutande bergssidorna. Så även där solen kunde komma åt, var det ändå skugga från trädkronorna. Det var naturligtvis tacksamt för oss i värmen på över 25 grader Celscius. Som alltid när man ger sig ut är den första dagen på alla vandringar något som kroppen behöver vänja sig vid. Ryggsäcken, värmen, och vad det än är för typ av terräng så har jag lärt mig att den första dagen tjänar man på att ta det extra lugnt. Känna in hur utrustningen sitter. Rätta till om något skaver. Vara snäll mot sig själv med att ta täta pauser, och dricka lite kontinuerligt. Vi hade fått en väldigt trevlig startsträcka som gjord för att stanna till och begrunda de vackra vattenfallen och kunna blaska det iskalla vatten i ansiktet för att kyla av sig inför den kommande stigningen. Här på dalens botten så upptäckte jag att min GPS Etrax hade problem att hitta tillräckligt med sateliter för att bergen helt enkelt var så branta och dalen så smal att den tappade positionen om och om igen. Det var inget problem då den här första delen följde en väl synlig stig och det fanns inte mycket utrymme att gå vilse då vi hade branterna tätt inpå.
När vi hade vandrat några timmar hade vi kommit till vad som såg ut att vara en vägg. Min vän undrade vart vi skulle ta vägen nu då stigningen framför oss på långt håll såg helt omöjlig ut. Jag kisade upp mot toppen av bergsplatån som var ca 500 höjdmeter av vad som såg ut att vara nära vertikal stigning och såg där några små prickar röra sig utmed på serpentinstigar upp för bergsväggen. Det verkar som vi ska upp där pekade jag. Vi tittade på varandra och förstod att nu börjar det på riktigt. Det var bara att bita ihop och påbörja vandringen upp för den branta bergsväggen. Nu fick vi testa på vår uthållighet men utsikten var belöning för mödan. Och även om vi kommit ut i solen så sjönk temperaturen något ju högre upp vi kom. Vinden fläktade också lätt så vi klagade inte, vyerna över dalen var magnifik.
Det var en tung vandring upp för dalen som hade börjat på 1000 m.ö.h. och när vi anlände till Refugio de Goriz vid sex tiden på kvällen hade vi vandrat nästan sju timmar, ca 15 km och nått en höjd av 2100 m.ö.h. Här slog vi upp tältet i kvällssolen och pustade ut. Runt den här bergshyttan var det livligt med aktivitet. Många vandrare utgår härifrån till olika delar i nationalparken. Vi begrundade det hela en bit upp på berget innan vi återvände ner till lodgen för ett lagat kvällsmål i hyttan.
Följande morgon var planen klar för en topptur till berget Monte Perdido. Det skulle bli spännande att komma högre upp än någonsin tidigare också. Det är en viss känsla i att bryta igenom mentala barriärer och kliva lite ur sin komfortzon. När jag bestiger ett högre berg är det en aspekt av en topptur. Man vet heller inte om vädret kommer medge en toppbestigning det är alltid en annan faktor. Att hitta och navigera upp för ett högt berg kan också vara utmanade. Ibland är det enkelt och leden är markerad när man vandrar. Men här på Perdido var det inte så. Jag hade min handhållna GPS med en rutt upp för berget som någon delat på Internet. Den kom att bli till stor hjälp som referens till den väg jag och min vän kom att ta. Som vanligt när jag gör toppturen så väljer jag en mindre ryggsäck med det som är nödvändigast. I det här fallet valde vi bort frystorkad mat och gasolkök för att istället bära snacks som torkad frukt och energi bars av olika sort för vår dagsranson. Skaljacka som helst ska vara både vind- och regntät fick plats.
Vi fick en fin morgon men en hel del moln. Efter frukost satte vi igång och tog oss sakta upp för bergssidan. När jag tittade tillbaka ut över dalen så var det väldig vackert med molnen och solen som bröt igenom här och var och kastade skuggor och ljusstrålar på den motstående sidan av dalen.
Det vat fortfarande relativt varmt och lätt grönska här på ca 2500 m.ö.h. Inte alls som det ser ut i fjällen hemma. Det här var redan högre än något jag upplevt innan. Men så småningom blev omgivningen helt karg utan växter. Det var bitvis lätt klättring för att komma vidare uppåt och även om det inte är avancerat så kan en skada som en stukad fot bli väldigt förödande och man bör alltid vara fokuserad när man klättrar i berg. Allt eftersom vi kom närmare toppen så blev det kallare och till sist var vi uppe i fläckar av snö på berget. Molnen var nu inte bara högt ovanför huvudet utan dom seglade runt omkring oss och omslöt oss helt då och då. Jag hoppades att vi skulle få utsikt från toppen av Perdido men den såg ut att ligga inne i bland molnen.
Blåsten tilltog och oturligt nog fick vi inte mycket sikt när vi nådde toppen, men både jag och min vän kände en väldig tillfredsställelse med att ha klarat det här. Det var inte så tekniskt svårt men ändå många höjdmeter och bitvis väldigt brant upp till toppen. Det var helt klart en skön känsla att stå där på toppen och fira vår bedrift gemensamt. Vi stannade på toppen en stund för att se om molnen skulle luckra upp sig och ge oss fri sikt men tyvärr hade vi inte den turen med oss. Dock blev utsikten under nedstigningen till till vår lägerplats vid Goriz väldigt vacker. Vi hade en skön kväll där vi tog igen oss efter en lång dags bestigning. Det skulle bli en utmanande dag för oss även imorgon så vi behövde äta och få bra sömn för att ladda om. Imorgon var det full packning igen och då skulle vi vidare in i bergsmassivet.
När vi packade ihop tältet efter frukosten och förberedde oss för nästa etapp följande morgon så var det soligt och temperaturen steg från ljummen till kvav redan under morgontimmarna. Detta trots att vi alltså var på över 2000 meters höjd här i lägret vid Goriz. Det skulle bli en svettig dag med full packning och tanken var att komma runt platån in i nästa dalgång där vi var förväntansfulla att få se den mäktiga "portalen" mellan Spanien och Frankrike. Kanske skulle vi till och med hinna över till Franska sidan men om inte annat i vart fall slå läger i närheten. Det skulle vara lätt stigning och ca 10km till passet över bergen. Men härifrån var det inte en tydlig led utan det fanns alternativ och en del för oss okända problem längs vägen skulle det visa sig. Jag var aningen stel i kroppen efter gårdagens topptur men i övrigt kände jag mig stark. Min vän kände en lätt smärta i sin mage och han misstänkte att det berodde på kaffe och den frystorkade maten. Men vi hade fortfarande mycket snacks som torkad frukt och energy bars med högt kalloriinnehåll så vi var inte oroliga utan lämnade Goriz bakom oss och härifrån framåt var det betydligt färre människor i vår riktning. Nu skulle det bli spännande att lämna den turisttäta delen och komma ut i en dal där det kändes ännu mer som en vildmark.
Det låg en ny dalgång nedanför oss och vår egen passage framåt blev brantare och smalare desto högre och längre in vi kom. Landskapet förändrades också gradvis, det blev allt mindre grön växtlighet och allt torrare. Vi passade nu på att fylla flaskorna med vatten vid nästa fjällbäck eftersom det var oklart hur tillgången på vatten skulle vara framöver. Jag tittade då och då ut i dalen under oss och vid ett tillfälle upptäckte jag några råddjur på berget mitt emot. Med min kameras zoom kunde jag se att dom tycktes beta trots att det var ett mycket kargt stenlandskap, men något grönt tycktes dom i alla fall hitta där dom gick. Lite senare blev vi båda åter förvånade när en stor fårskock befann sig i höjd med oss där vi skulle svänga runt nästa krön. Vi såg inte till någon fåraherde och förstod inte varför dom var häruppe där det knappt fanns bete men det var säkert någon som hade hand om dom i närheten.
Branten vi hade framför oss lite längre fram såg svår att klättra upp för och berget hade börjat ha stora stenbumlingar som låg som gigantiska tärningar utmed bergssidan. Vi letade oss sakta uppåt och framåt i terrängen. Nu blev det allt mer svårt att följa vår rutt och bara något fåtal meter ut i sidled från GPS spåret jag hade kunde skilja över tio meter i höjdled. Det blev till sist dags för en välbehövlig lunchpaus då vi hade klättrat med tunga ryggsäckar länge. Så när vi hittat lite skugga bland stenbloclken slog vi oss ner och började koka vatten. Min vän var inte speciellt glad åt dessa frystorkade rätter då hans mage gjorde sig påmind igen men han bet i hop.
Snart kom vi fram till en ett krön och kunde i vart fall se bergspasset över till Frankrike i horisonten. VI förundrades över den mäktiga stenformationen långt därborta och funderade samtidigt på hur vi skulle ta oss vidare dit. Jag kunde se små prickar som siluetter mot himlen i min kamera därborta i passet. Det var väldigt bergigt och svårt att se vilken väg vi skulle ta bland klippor och jätteblock men vi klättrade vidare och helt plötsligt kom vi fram till vad som verkade vara en jättestor grotta. Härifrån var vägen vidare väldigt oklar så vi tog en paus. Vi tog av oss ryggsäckarna och undersökte grottan lite närmare. Grottan hade ett staket ca 50 meter in som vi klättrade över. Med pannlampa på kunde vi se någorlunda men det var mycket ojämnt inne i grottan. Och ca 100 meter in kunde vi se is från en öppning i taket som en ispelare som spred sig över golvet. Lite ljus kom in via hålet där isen började. När vi kom närmare så såg det nästan overkligt ut, en jättelik istapp från taket i grottan. Vi gick inte längre in då det var mörkt och halt och i ljuset från pannlampan var det omöjligt att se hur mycket djupare grottan egentligen var. Vi hade annat att tänka på nu, som att hitta vår väg vidare.
Efter en spännande tur i grottan så var det dags att leta sig vidare utmed bergssidan och den foljande passagen var allt annat än lättsam. Vi hade kommit fram till en mycket brant del av leden där det enligt kartan skulle finnas en travers med kedjor bultade i bergssidan för att hålla sig i medan man traverserade längs ett väldigt smalt parti med ett brant stup nedanför. Alternativet var att ta sig flera hundra meter ner i dalen för att sedan klättra upp igen bortanför den här delen där det såg mindre riskabelt ut. När man går med tyngre packning försöker jag alltid behålla höjden i så stor utsträckning som möjligt för att slippa för mycket klättring upp och ner som dränerar mig både mentalt och fysiskt. Problemet med den här traversen var att den var mycket brant men också att vi inte kunde överblicka den i sin helhet från sidan där vi nu stod.
Det gick inte att se härifrån att den dessutom försvann in i kvarblivensnö som blockerade kedjorna bakom nästa krön längre fram. Senare skulle jag se att andra hikers också fick problem här. Det här blev potentiellt farligt och min vän som inte är någon sportklättrare som jag själv, blev mer stressad över hur vi skulle ta oss ur det här då det var mycket svårt att vända tillbaka och klättra uppåt på kedjan igen. Vi beslutade att släppa ryggsäckarna före ner i stupet där de kunde glida en bit i gruset och därefter kunde vi själva också försiktigt hasa oss ner i branten lite lättare innan den övergick till ett nästan vertikalt stup.
Lösningen vart att tappa några hundra höjdmeter när vi tog oss ner i botten på dalen vilket såklart var bättre än att fastna eller ramla utmed den tänkta vägen. Efter den ansträngningen så var vi fullt nöjda med att leta en tältplats för kvällen och förbereda oss för att ta den branta stigningen upp mot bergpasset nästa dag istället. Här nere i dalgången blev det snabbt kallt och vi gjorde oss klara för att sova i tältet under en stjärnklar himmel efter en lång och äventyrlig dag.
Vi tog det lugnt nästa morgon och lät solen få komma upp en bit innan vi klev ur tältet och gjorde oss redo för att fortsätta. Det var klart väder vilket var lovande inför utsikten uppe i bergspasset. Stigningen vi hade framför oss var flera hundra meter och det skulle bli mycket spännande att komma upp på bergskammen och se in på franska sidan. Där på franska sidan fanns en bergshytta Refuge des Sarradets som låg några hundra meter ner i dalen på andra sidan. Vi vandrade långsamt uppåt och kom strax ut i förmiddagssolen. Temperaturen steg och vi kände oss bägge lite matta efter flera dagar av vandring i sol och tuff terräng. Vi såg på håll aktivitet uppe i passet och mötte också några vandrare som var påväg ner in i dalen vi kom från.
När vi närmade oss kammen så var det mäktiga bergväggar som stod rakt ovanför och det var verkligen som att beträda en gigantisk port då vi helt plötsligt stod mitt mellan Spanien och Frankrike. Det var en väldigt härlig känsla att ha nått denna utkikspunkt och med blå himmel kunde vi se många mil åt vardera håll. Grönskan en bit in på Franska sidan stod ut gjorde bergen mycket vackra medan om jag vände blicken tillbaka in i Spanien var det helt annat klimat, torrt och stenigt men också vackert på ett annat sätt. Kontrasten var fenomenal. Jag och min vän var mycket glada över ännu en milstolpe på denna turen och för mig var det här höjdpunkten på det här äventyret.
Det var ganska mycket människor som kom upp från fjällstationen på Franska sidan för att titta på utsikten häruppe och de flesta hade inte packning utan skulle vända ner samma väg. Vi hade en välbehövlig paus häruppe på gränsen men så småningom skulle vi ner i en snötäckt brant och ta oss till nästa hytta. Vi hade nästan inget vatten kvar och därnere skulle det få bli lunch.
Att ta sig ner genom snöfältet på franska sidan var början på en lång nedstigning och härifrån skulle vi inte klättra fler höjdmeter igen vilket gjorde de följande dagarna enklare. Vi stannade till vid fjällhyttan Refuge des Sarradets på franska sidan och pustade ut. Här var det mycket folk som vandrade upp för passet och ner genom dalen där vi skulle fortsätta. Men nu behövde vi fylla på med vatten och energi. Min vän som inte ätit sedan lunch igår var ganska trött för hans mage gjorde ont. Det var inte så långt kvar nu, ytterligare en och en halv dags vandring ungefär och sedan hoppades vi vara tillbaka vid startpunkten imorgon kväll eller morgonen därpå.
Efter en bra paus vid fjällstationen fortsatte vi neråt i dalen och vi mötte många människor och även en trupp unga soldater som antagligen hade någon sorts fältprov eller träning i att ta sig upp. Vyerna under vandringen ner var väldigt vackra. Ännu en fantastisk dag började gå mot sitt slut.
Vi hade vandrat upp och över passet på 2800 m.ö.h ner till ca 2000 meter vilket fick räcka för dagen då vi tagit oss ca 8 km. Vi gjorde i ordning för ännu en tältnatt i bergen när dimman började krypa upp och allt blev stilla i månens sken. Den sista dagen kom vi åter att vandra utmed floden Rio Ara vars tributär vi hade börjat denna vandring vid för fem dagar sedan. Ju lägre vi kom desto varmare blev det och när vi fick syn på floden firade vi med ett gemensamt dopp i det iskalla fjällvattnet. Mycket svalkande denna i övrigt heta och ganska långa slutdag. När vi kom till Torla och var tillbaka där vår vandring började var både jag och min vän ordentligt utmattade. Den här dagen hade vi vandrat ytterligare 15 km och totalt blev den här vandringen ca 50km med toppbestigningen av Monte Perdido inräknad. Då har jag räknat bort ca 10 km från total sträckan i min GPX fil pga att jag ser att min GPS lagt ett felaktigt spår första dagen som jag nämnt och även då vi var inne i grottan tredje dagen. Du hittar spåret från vandringen högst upp på sidan.
