Det här var min första vandring i fjällen, och den skulle komma att ge mig ett sug efter att få uppleva naturen och bergen och sätta tonen för vad som komma skall. Jag gjorde den här vandringen med en barndomsvän som heller inte hade varit ute i fjällvärlden och vi var båda två gröngölingar i mycket av hur det går till och vilken utrustning som behövs för att skapa en bra upplevelse. Sylarna är ett bergsmassiv som ligger på gränsen till Norge i de svenska Jämtlandsfjällen. Här finns gott om bra vandringsleder och Jämtlandstriangeln som är en runda mellan Storulvån, Blåhammaren och Sylarna anses som ett bra insteg i fjällvärlden. Det finns fjällstugor att bo i men jag och min vän hade inga planer på att bo i stugor utan var inställda på att tälta på vägen fram till Sylarna berget på ca 1700 m.ö.h. som vi också planerade att göra en topptur till.
Vi hade bara dagarna innan den här vandringen varit och provianterat och skaffat en del utrustning tillsammans. Ryggsäck, vandringskängor vissa plagg, och ett mycket enkelt tvåmanstält. Se planering och pakcklista för detaljer. Det här med navigationen var något som jag tänkt på innan och hade skaffat en handhållen Garmin GPS som skulle komma att bli en kär pryl med stor användning framöver också. Den här vandringen var innan tiden telefonerna var av "smart" typ och GPS var en separat pryl. Karta och kompass var också med, vi haded bekantat oss med leden i förväg och såg fram mot några spännande dagar i fjällen.
Vi anlände med ett nattåg från Stockholm som vi klev av vid Enaforsen tågstation morgonen efter och därifrån var det en kort busstur till vår startpunkt vid STF Storulvåns fjällstation. Jag hade inget vidare koncept om hur fjällvärlden skulle upplevas då det var första gången jag var ute och gjorde en fjällvandring. Vädret såg lovande ut och det var ganska mycket liv och rörelse runt fjällstationen som är en av de större i Sverige. Vi rättade till packningen som var på tok för tung för den turen vi planerat men det visste vi inte nu. Ca 25-28kg vardera med vatten var i efterhand onödigt men det lär man sig den hårda vägen som nybörjare. Nu började vi följa den fina leden ut på fjället. Vi passerar de första vattendragen över både hängbro och spångar och efter några timmar så är vi framme vid en "nödstuga". Det finns ett antal sådana på lite olika håll i svenska fjällvärlden men för oss kom den väldigt lägligt i det kvava fuktiga julivädret. En regnfront kom in väldigt fort och vi kunde precis sätta oss till rätta i skydd i stugan när regnet piskade på taket och en åskknall hördes högt i närheten utanför. Oj vad fort vädret slog om från fint till hård blåst och en ordentlig regnskur flög förbi lika fort som den kom.
Vi hade tänkt att hålla oss åt sida från leden innan fjällstationen Sylarna för att få var bort från människor när vi slog upp tältet framåt kvällen. Jag har alltid tyckt att det är skönt att få njuta av tysnaden och stillheten i naturen och så blev det på denna tur också när vi valde att stanna vid en liten fjällsjö och min vän lade ut några fiskerevar för att se om det nappade i midnattsolen medan jag fotograferade och njöt av det majestätiska landskapet. Den här första vandringen bjöd mig ett nytt sätt att njuta av livet och landskapet som skulle förbli ett kärt minne.
Den första rödingen var en sann lycka att steka till och få äta. Kaffe i kåsa och en solnedgång som aldrig tog slut. När man befinner sig under sådana perfekta omständigheter så är det som att tiden stannar. Efter en lång vandringsdag satt vi i tystnaden och det var bara de norrländska myggorna som jäktade en aning.
När man har både midnattsol och fullmåne i ett fjällandskap som det här finns det motiv att fotografera i överflöd. Visst har kamerorna blivit bättre med åren men egentligen kan dom ändå aldrig återge miljöerna till fullo. Det är upplevelsen där och då som sätter sig i ryggmärgen. Men såklart väcker dessa bilder minnen för mig, och kanske inspiration för dig?
Första gången man gör något som man aldrig gjort förut så kommer det alltid med nya insikter och lärdomar. För mig var en sådan insikt hur stora bergen faktisk är och hur liten man själv känner sig på ett berg. På fjället kan man bli överväldigad redan när man vandrar i dalgångarna men uppe på bergssidor eller när man bestiger toppar så blir det väldigt tydligt att bergen är gigantiska och att göra topptur är något alldeles extra. Det medför en sorts perspektiv man inte får tillgång till annat än om du bestiger ett berg själv.
Vi vandrade vidare mot STF Fjällstationen vid foten av Sylarna nästa morgon och satte upp tältet i närheten för att kunna lämna den tunga packningen i camp medan vi gjorde i ordning lätt packning för toppturen upp mot berget. Vi beräknade att det skulle ta oss hela dagen och då var det skönt att ha tältet klart för kvällen när vi kom åter. Det var ganska många turister runt fjällstationen men så fort vi kom upp en bit på berget så blev vi ensamma. Det verkade som många av de vi såg på fjällstationen gick med lätt packning mellan stugor och sov inne i stationerna eller anslutande fjällstugor. För oss var det skönt att komma ut på leden mot toppen och påbörja vår bestigning. Det blev snart partier av snö när vi kommit upp några hundra höjdmeter och det var en ovan upplevelse för mig i Juli. När vi så smått kommit en bit in i dalen nedanför Lillsylen så såg vi en flock renar framför oss på bergssidan. Det är bäst att hålla undan för renarna som går på sommarbete så vi rundade dom på avstånd.
VI hade en bit kvar till toppen och ju högre vi kom desto brantare blev det. Vi hade inte följt leden utmed bergskammen utan kom in mot toppen mer från norr. Ofta tittade jag upp och undrade om det var toppen man såg men varje gång man kommit över nästa krön tornade nästa upp sig tätt efter om och om igen. Vädret var klart även om det fanns moln runt omkring så kändes det inte som något oväder var i närheten. Det var dessutom vindstilla och det är ovanligt på höga höjder skulle jag lära mig så småningom men som en första topptur var det här väldigt bekväma förhållanden.
Framåt eftermiddagen hade vi då till sist nått toppen och det var verkligen en överväldigande känsla att stå där och titta ut över fjällvärlden. På ena sidan hade vi Norge och i andra riktningen såg man hela vägen ner till fjällstationen och mycket längre än så dessutom. Det var vindstilla och solsken men med en del moln, som en perfekt sommardag. Vi sneglade bort mot Storsylen som man kan nå via en traverse över bergsryggen från Lillsylen. Kammen har branta sidor som stupar åt båda håll och den är ca 50 meter högre än Lillsylen där vi nu befann oss. Vi kände oss mycket nöjda med den topp vi nu stod på och eftersom det var en lång vandring ner igen så var vi överens om att sitta kvar här och njuta en stund innan vi påbörjade nedstigningen.
På vägen ner från toppen kom en dimma helt plötsligt. Eller rättare sagt vi hamnade i ett moln. Det var också något jag inte varit med om tidigare och det kändes lite kusligt att bara se ett femtiotal meter från att ha sett milsvida nyss. Det är lätt att gå vilse i dimman men nu var GPS spåret från vår väg upp behändigt att ha som referens när vi vandrade ner.
På glaciären under Storsylen såg vi några prickar röra sig. Det var människor som kanske var på väg ner från någon topp på andra sidan.
På nervägen så var det avslappnat och lättsamt, vi hade kul med att glida på kängorna i de branta snöfältet. (ej glaciären)
Vandringen bort från Sylarna följande dag gav sköna vyer över de gröna fjällen och vi var mycket nöjda med upplevelsen bägge två. Det hade varit några fantastiska dagar som var början på ett nytt kapitel i mitt liv med fjällvärlden och naturen som gav ett sug efter friheten och lugnet jag nu fått känna.
Att göra något man inte gjort förr ökar påtagligt ens självförtroende. Det är inte svårt men det finns faktorer som man bör ta hänsyn till när man planerar för en fjälltur. I dokumentet högst upp går jag igenom förberedelserna och vad jag skulle gjort annorlunda på den här turen.
