Ibland blir det inte som man tänkt men det blir bra ändå. I Rodane fick jag två vitt skilda upplevelser. Den ena på gränsen till farlig och den andra mycket tillfredställande. Låt mig börja från början. Min vän och jag hade planerat en långhelg med tre dagar av vandring i de norska fjällen. För mig var det första gången i den här delen av Norge. Rodane med dess nationalpark ligger söder om Dovrefjäll och hit tar det ett par timmar att komma till från Lillehammer. Vi hade åkt från västkusten i Sverige och skulle ta bilen så långt det var möjligt för att sedan vandra in mot de många fina tvåtusenmeterstopparna som ligger ganska tätt i ett kluster runt kronjuvelen som i mitt tycke är Rondeslottet, den högsta bergstoppen i området. Tanken var att bestiga den samt någon av de andra också.
Jag och min vän hade bestigit några toppar i Norge tidigare (bland annat Galdhöpiggen, nordens högsta berg) och vi kände att den här turen skulle bli bra och att vi lätt skulle kunna nå toppen av minst två av de möjliga tvåtusenmeters bergen under en långhelg i Rodane massivet. Vi körde på krokiga vägar in i Mysuseter lite öster om byn Otta och vidare på slingriga grusvägar föratt parkera så högt upp vi kunde komma där vandringsleden börjar och bilvägen slutar.
Det var redan sent på eftermiddagen men solen går knappt ner mer än några timmar så här års så vi hade egentligen gott om tid innan vi skulle behöva hitta en tältplats. Det var bra vandringsväder för att vara i början av Juni vilket är tidigt på säsongen. Förvisso kanske lite väl mycket vind, och ett molntäcke som låg ganska tungt över bergen men det var ingenting som oroade oss. Skönt att komma ur bilen efter sådär 9 timmar på vägen. Det var behagligt att ta på sig ryggsäcken och lämna civilisationen bakom sig. Början av vandringen tar alltid en liten stund att att komma in i och bli bekväm. Man känner direkt stigningen och utrustningen, men det tog inte lång stund att vänja sig vid ryggsäcken och ansträngningen. Vi kände oss snart varma i kläderna och det gick ganska fort framåt in mot bergen. Vi stannade till vid en skylt där man kunde sikta bergen i horisonten och se bergens namn på skylten med höjder. Under läste vi "God Tur!" som man säger i Norge för att önska en god fjälltur.
På ett par timmar hade vi nått fram mot fjällhyttan Rondvassbu som ligger intill fjällsjön Rondvattnet strax ovan 1000 m.ö.h. Vi hade vandrat ungerfär 9 kilometer. Där vid Rondvassbu var det ingen aktivitet så här tidigt på säsongen i början på Juni och vi hade ändå inte tänkt nyttja faciliteterna där utan var medvetet här innan turistsäsongen startar för att få uppleva fjället med färre människor. Framme vid foten på bergen letade vi en stund i terrängen var det skulle bli bäst med att sätta upp camp lite högre upp än fjällstationen för att vinna några höjdmeter imorgon när vi skulle till toppen. I närheten av en vacker fjällbäck med kristallklart vatten valde vi vår tältplats för kvällen. Den här gången hade jag med ett stort fyra personers tält med dubbla kryssbågar som jag inte brukar använda när man är bara två. Det väger lite över 4 kg och är mer lagom för tre eller fyra personer men eftersom vi inte skulle vandra så långt utan utgå från campen för att göra toppturer så var det inte ett problem utan bara skönt att ha stor yta i tältet.
Vi värmde vatten till ett kvällsmål mat och vilade i tältet med en tänd Trangia rödspritsbrännare för att torka ut fukten. Vi hade klarat av den första dagen och jag kände mig hoppfull inför morgondagen. Då skulle vi bestiga Rondeslottet på 2178 m.ö.h. För att komma dit hade vi tänkt passera en annan topp som även den är över 2000 meter, det skulle bli Vinjeronden först på 2046 m.ö.h. och därefter via en bergskamm vidare till Rondaslottet.
Nu var det dags att bestiga Rondeslottet och vi satte igång med att packa lätta ryggsäckar för toppturen. I fjällen kan man inte se väderomslagen långt i förväg utan i bergen dyker oftast nya väderfronter upp väldigt fort över bergen. De kan skifta från helt klart till full storm på några timmar. Och är vädret redan mulet med mycket vindar så är det ännu mindre förutsägbart. Det var en sådan blåsig och mulen morgon och vi visste inte vad vi hade framför oss. Vi tog med frystorkad mat och primus brännare för att ha möjlighet att fylla på med energi och få något varmt mål mat under toppturen då det skulle bli en kall och blåsig bestigning. Men vi började vår vandring och hoppades att vädret skulle bli bättre.
När vi hade kommit upp på omkring 1300 meters höjd kom vi äntligen ur vinden i lä av dalgången mellan Storronden och Vinjeronden som vi skulle passera innan vi skulle vidare ut på bergsryggen över till Rondeslottet. Här i dalgången var det dimmigt och även om det var klart bättre att komma ur vinden och vandra i lä upp i dalgången så var det bara en tidsfråga innan blåsten skulle återkomma när vi kommit upp ovanför dalen. Dessutom blev sikten sämre högre upp så det här var en dålig dag för att göra en toppbestigning. Men vi hade inte mycket att välja på då vi bara hade två fulla dagar utom våra resdagar så vi gjorde vårt bästa. Vi ville i alla fall se hur högt vi kunde komma och hoppades på att vädret skulle bli bättre under eftermiddagen.
När vi kommit upp ytterligare började det blåsa kraftigt igen och även om vi hade täta regnjackor och lager på lager med kläder under så kändes det allt mer bistert. Vi kunde inte se toppen men visste att v i var nära Vinjeronden när beslutade att vi försöker göra lunch och få i oss lite varm mat innan vi bestämmer hur vi ska göra. Vi hittade en skreva i berget där det inte var full blåst men det var verkligen inte lä heller. Vi hade inte mycket att välja på där vi var nu så jag satte igång gasol brännaren och började koka vatten till vår måltider. Det regnade lätt vid det här laget och när man stannar till så blir man ganska fort nedkyld. Jag kände att mina fingrar började bli väldigt frusna.
Medan vi väntade på att vattnet skulle koka så tittade vi närmare på min GPS och försökte se hur långt vi hade kvar så insåg vi att vi var bara några få meter från toppen av Vinjeronden. Men sikten var väldigt dålig och att ta paus för mat nu precis innan gjorde att vi blev stillasittande och istället för att få upp värmen så blev det i vart fall för min del motsatt effekt. Jag började frysa ordentligt. Att leta sig fram på bergsryggen och vidare mot Rondaslottet skulle kunna bli farligt. Efter maten packade vi ihop och bestämde att det här var bäst att avbryta och gå ner igen. Jag hade börjat få svårt att känna mina fingrar och vi var bägge två blöta och frusna. Innan vi stannade till för lunch var jag ok men nu en halvtimme senare kände jag mig verkligen nedkyld och det var långt ner till tältet. Så under nedstigningen fick jag känna hur tendenser till hypotermisk reaktion känns. Mina fingrar kunde inte greppa ens min dragkedja. Och jag hade väldigt svårt att få upp värmen trots att vi började röra på oss igen. När vi kommit ner några hundra meter vart det åter lugnare, inte vinstilla men betydligt mindre kyleffekt från vinden och mina händer började få tillbaka känseln. Det blev sakta varmt i fingrarn och vi kunde hitta tillbaka till tältet bortom dalgången. Det var väldigt skönt att torka och värma sig i sovsäcken i tältet efter en tuff dag.
Nästa morgon vaknade vi till solsken, och nu kunde vi torka vår packning och vädra tältet som var ordentligt fuktigt sedan gårdagens regn. Idag kändes det som en helt annan värld och vi såg fram emot att få en mycket bättre upplevelse. Vi hade tittat på ett annat fjäll som låg väster om Rondavattnet på andra sidan dalen och sjön, överens om att fjället Veslesmeden 2015 m.ö h. och en ny led skulle vara mycket trevligare än att försöka göra om det vi gjorde igår. Efter frukosten så packade vi åter ner det vi behövde i våra lätta ryggsäckar. Det skulle bli en ny chans att få uppleva fjällen med betydligt bättre väder. Vi var på bra humör och tog oss snart över ett antal fjällbäckar vissa hade bro några saknade det. Då fick vi istället hitta lämplig plats för att korsa dem över stenar, men det var inga problem.
Den här dagen var verkligen motsatsen till det vi kämpade oss igenom igår. Det var helt klart med ett leende på läpparna som jag kunde njuta av kontrasterna mellan dessa bägge dagar. Här var det nu soligt väder, lite lätt vind och klar sikt. Inte blött eller kallt utan bara trivsamt när vi sakta gick vår väg upp för leden. Vi kunde stanna till och ta in hela det mäktiga landskapet och alla detaljerna på vägen som gjorde det speciellt. Som att titta ned på fjällstationen från ovan vid en vacker stenuppsättning.
Med höjden kommer snön igen. Men det var inte några mängder utan fläckvis och det var enkelt att trampa stadigt igenom. Vi fick också hårdare vindar högre upp men utan att det kändes allt för kallt. Vi hade bra kläder både vindtäta jackor och extra tröjor för att hålla värmen. Vi såg någon enstaka vandrare i dalen men det var ändå som att vi var ensamman i det här vidsträckta landskapet. Det är en av de saker som jag njuter mycket av när jag väljer att vara ute i fjällen på "off season", att uppleva platser utan ett myller av andra människor i närheten. Här skulle det antagligen krylla av vandrare om mindre än en månad. Men den här dagen var det folktomt och med det följer ett lugn som lägger sig både i själen och över bergen. En annan stor fördel med att vara tidig på säsongen är att det inte heller finns några myggor. Dom kommer också senare, och trivs säkert bättre med turisterna ändå.
På vägen upp mot toppen tog vi pauser och njöt av alla delarna i en topptur. Att sätt sig ner med en kåsa kaffe och se molnen spela över huvudet. Att få solsken inte bara värmde utan lyste upp landskapet. Utsikten blev fenomenal på vägen upp. Vi kunde tydligt se berget på andra sidan dalen som vi fick vända ned ifrån i ovädret igår. Idag var det inga moln i höjd med berget utan de svävade ovanför. Vi passerade ett mycket brant parti men den här leden upp till toppen var mestadels så pass flackt att man inte behövde känna sig orolig. Sista delen av berget såg ut som ett torn. Det var brant men nu var bara femtio meter kvar. När vi nådde toppen av Veslesmeden på 2015 meter så hade vi vandrat i tre och en halv timme från vårt camp var det 7 km. Det här var en enkel men mycket tillfredställande bergstopp att nå. Från toppen såg man 360 grader och landskapet runt om är fyllt av vackra tvåtusenmeters toppar. Vi spenderade en stund på toppen med att ta bilder filma och betrakta landskapet.
På en sida av toppen är det mycket brant och när jag snubblade till någon meter från stupet så var det lite komiskt. Jag ramlade inte men jag såg inom mig som ni säkert sett på video någon gång när turister backar med en kamera i hand över ett stup hur dumt det kunde blivit. Du kan se det i min kortfilm nedan.
Nu hade vi fått en underbar tur upp till toppen men det är bara halva äventyret. Nedstigningen ska man också ha respekt för men en sådan här dag är det ett nöje. Vi hade faktiskt kraft nog att ta oss hem också, först ända ner till tältet, packa ihop vår camp och vandra ut från nationalparken samma eftermiddag. Sen en biltur på 8-9 timmar. Totalt blev det lite över 20km vandring denna dag och totalt hade vi tillryggalagt lite över 40km de tre dagarna. Titta gärna på mitt GPS spår högst upp på sidan.
Det går absolut att njuta av den här typen av micro-äventyr. Något jag gjort flera gånger. Man behöver inte "minst" en vecka för att uppleva fjällvärlden. Det är naturligtvis underbart att spendera en vecka eller mer i sträck. Men det är också fullt möjligt att få en storartad upplevelse på en långhelg. Kanske du vill se vad jag förberett mig med?Ta och titt i preparation dokumentet högst upp.
