Den här turen förändrade min syn på vad kroppen är kababel till och satte en ny riktning i mitt liv. I många år hade jag vid det här laget varit ute på bergsvandringar och tältat och samlat erfarenheter. Men det jag kände att jag saknade när jag bestämde mig för att göra en riktigt tuff vinterexpedition på skidor var hur det är att vara ute under lång tid i kylan. Att göra vad som närmast kan liknas vid en polarexpedition var extremt. Egentligen var hela tanken på det här äventyret rätt absurd för jag hade heller inte stått på skidor sedan jag var barn. Jag har helt enkelt saknat vinteraktiviteter så som skidåkning hela mitt vuxna liv. Så en del av varför jag bestämde mig för att försöka genomföra en sådan här vintertur var för att jag ville hitta en ny typ av aktivitet på vinterhalvåret när är mindre aktiv utomhus. Jag trivs också med att utmana mig själv och kliva ur komfortzonen, så ur den synvinkeln var det här en ambitiös utmaning. Men hur det här skulle vara början på en jättelik förändring i mitt liv hade jag inte en aning om då jag tog kontakt med Daniel som var guide för den här turen.
Vi började prata några månader innan turen skulle gå och jag satte igång att börja tänka efter på vad jag skulle behöva göra för att förbereda mig. Det krävs utrustning och träning för att klara det här. Att ha utrustning till en vintertur av den här kalibern är något helt annat än att vandra i fjällen på våren och senhösten som jag hade erfarenhet av sedan innan. Det blev också tidigt ett frågetecken runt hur jag skulle klara skidåkningen och dessutom dra en tung pulka, eftersom jag inte är skidåkare. Turen var egentligen riktad till dom som ville göra en avancerad skidtur och var vana och duktiga på skidor. Men eftersom jag bodde bara någon timme ifrån Daniel så bestämde vi att träffas för att diskutera förutsättningarna och göra ett träningspass som simulerar hur det är att dra pulka, nämligen att dra bildäck på barmark. För barmark är inte ovanligt större delen av vintern där jag bor och då behövs något som liknar pulkan för att just känna på belastningen över höfterna likt en tung pulka på 40-50kg.
Första gången vi sågs pratade vi om utrustningen och Daniel visade mig vad han såg som nödvändigast. Jag hade varken skidor, pjäxor, pulka eller rätt kläder. Det var en lång lista på saker som behövde införskaffas. Jag fick också se en konstruktion på en anordning till ett bildäck med linor och infästning i en sele eller på ryggsäck som Daniel själv tränar med. Jag åkte förbi en däckverkstad samma sena januarikväll och tog med ett kasserat bildäck som låg staplat utanför. Ordnade infästningen dagen därpå och provade nyfiket hur det skulle kännas att dra däcket en lång runda någon dag senare. Jag satte på mig min ryggsäck och hade fått med en lina som hade en stötdämpande funktion som Daniel konstruerat för att det skulle bli mindre ryck då friktionen i barmak är betydligt högre än vid en pulka på snö. Jag drog däcket fyllt med sten och hade dessutom ca 10kg last i ryggsäcken för att få känna hur det här skulle bli. Det var blytungt att dra på asfalten och där jag bor var det många som höjde på ögonbrynen och undrade vad jag höll på med mitt i natten när jag var ute och tränade. Jag hade en runda på 8-9 km som jag började träna flera gånger i veckan. Jag åkte även ut till Daniel och vi tränade tillsammans ute i skogen där vi kunde hållas ostört i mörkret med pannlampor och varsitt däck på släp.
När jag har ett träningsmål och ett nytt äventyr står för dörren så är det lättare att bli dedikerad till att ge mig själv förutsättningar för att klara mina mål. Genom träning och förberedelser påverkar man utgången av vad som är möjligt. Det gäller i alla avseenden i livet. Något händer när man repeterar och finslipar vad det än är man tar sig för. Får man dessutom hjälp av någon som stöttar och visar vägen så kan man göra saker som man kanske inte själv trodde var möjligt. Jag ska inte gå för djupt in på förberedelserna här men jag tänker att dom som tycker om att läsa om detaljer i utrustning, vilken mat jag tog med och träning så ska jag dela ett förberedelse dokument.
Jag vill också nämna att bilderna från skidturen är tagna av både mig och Daniel som hade systemkameror med oss. För min del blev det en utmaning att plocka upp kameran så mycket som jag hade önskat då kylan från att ha kameran i handen var något jag inte hade insett skulle vara så tufft.
Först ett par bilder på utrustningen men sen vill jag dela min upplevelse på ett lite annorlunfa sätt...
Jag ska berätta om den här turen genom ett brev jag skrev till övriga i expeditionen någon dag efter äventyret. Jag hade precis kommit hem när jag skrev det här och därför var det också väldigt färskt i minnet och känslorna från upplevelsen satt kvar i mig.
Efter en jobbig tågresa hem från vårt äventyr i Sarek som slutade med 12 timmars försening och hemkomst igår runt ett på natten, har jag idag hunnit landa lite i alla intryck och vill därför dela med mig av hur jag upplevde allt. Som helt ny både på skidor, och på vinterexpedition över huvud taget är intrycken ganska överväldigande. Eftersom jag endast vandrat vår, sommar, höst innan så var kontrasterna mot vad det innebär att vara på en extrem vintertur väldigt stora. Att jag heller inte skidat tidigare gjorde att min inlärningskurva var brant på alla vis. Jag ska försöka redogöra lite för hur jag känslomässigt och mentalt tog mig an och upplevde det här.
Första ankomsten till Ritsem och vår tältnatt utanför fjällstationen för att invänta samtliga deltagare gav mig en förväntansfull känsla. Att prova skidorna lite kort under dagen i björkskogen kring stationen fick mig direkt att reflektera över att detta är inte mitt naturliga element. Det slog mig att här prova något för första gången och veta att inom de närmaste dagarna ska jag "leva" på dessa skidor kommer bli mitt livs utmaning och kommer bli stentufft, SÅ NU ÄR DET ALLVAR. En ny situation som jag verkligen inte har erfarenhet av. När Daniel, Ulfsson och jag lägger oss i tältet utanför stationen så kan jag inte annat än att skratta högt! Hela situationen är ganska absurd. Det går upp för mig att allt i den här situation är nytt för mig när jag ligger där i sovsäcken i minus 20 grader Celsius och tänker imorgon gäller det!
Dagen då ska ge oss iväg så kommer en av de gamla rävarna på fjällstationen och ger oss en domedags prognos över vädret som ska dra in under eftermiddagen och det låter som om han verkligen menar att det där vädret skulle bara en dåre tillåta sig att skida ut i. Men det är fortfarande soligt och jag tänker stilla... vi får väl se vad som komma skall. När vi är redo att dra iväg så börjar vinden tillta men jag känner mig mycket trygg med Daniel och Ulfsson som guide och aspirant. Den mesta anspänningen ligger i att jag nu faktiskt med pulka och allt är ute på mitt första vinteräventyr!
När vi kommit några kilometer ut på sjön så tilltar vinden rejält. Jag ser hur snön ryker över isen och sidvinden sliter tag i kläder och pulka men på något sätt känns det som om min skidgoggles är ett VR-headset och som om jag är huvudpersonen i något action äventyrsspel. Vilken start på detta äventyr tänker jag när jag skidar efter de andra. Får lite feeling och ber att få gå först en stund för att känna hur det är att bara se landskapet framför sig som om man var ensam. Tror jag blir lite hög på känslan av att detta är ju helt otroligt nu är det verkligen på riktigt. Att sen slå upp första tältlägret med Åsa i hård vind men lite i skydd av björkskogen och kullarna var kul. Snart skulle jag dock förstå hur mycket arbete det är med att hålla ordning och göra allt som behövs i camp för att få det att fungera.
13KM
Den andra dagen på morgone får jag reda på att Tina tänker avbryta och måste säga att jag tycker hon var både modig och klokt att ta rätt beslut för henne i tid. Det är brant när vi far iväg och jag får kämpa på för att ta mig fram med pulkan. Mentalt tycker jag om utmaningen men förstår att det här är hårt hårt arbete att genomföra. Höjdpunkten är också en backe där vi måste ta av skidorna och hjälpas åt både två och tre stycken på varje pulka som ska upp ett par hundra meter. Det är fruktansvärt tungt och tar nog ett par timmar för oss att trycka på i sicksack upp med pulkorna för denna otroliga brant. Här är nog ett av de tyngsta momenten rent fysiskt men också mentalt och det sätter verkligen tonen för vad som komma skall.
11KM
Den tredje dagen är också blytung då vi skidar i motvind som tilltar ordentligt. Minns att jag fryser. Under början på eftermiddagen känns det som "krigsfilm" med snörök som döljer allt runtom men letar sig in i varje skrymsle av ryggsäck och pulka. Daniel tar det kloka beslutet att vi avbryter dagens etapp och försöker hitta lite bättre lä så vi kan slå upp tälten innan det eventuellt blir farligt. När vi sätter upp tälten så riktigt skriker vinden och snön runt oss och man måste jobba frenetiskt med att förankra stormlinor för att inte allt bara ska flyga iväg. Denna upplevelsen av hur vi löser en tältresning i vad jag närmast kan beskriva som full storm är väldigt stark för mig. Jag inser att en lyckosam vintertur också beror mycket på att man tar rätt beslut i tid. Avkylningseffekten i vinden biter in under dunjackan och och genom handskarna, så det är skönt att kunna komma in i tältet efter en för mig kaotisk men fortfarande positiv upplevelse. Kände mig inspirerad av att vi faktiskt löser att sätta upp tälten under dessa förhållanden till trots. Och att rätt beslut tas i kritiska situationer av den med mest erfarenhet.
9KM
Den fjärde dagen är "whiteout day. Det snöar och vi skidar på i ganska tungt före med djup snö. Mina fötter och händer har börjat få svårt att hålla värmen, lite pga att jag blev dyngsur i pjäxorna andra dagen när vi forcerade pulkorna i uppförsbacken. Då kom det mycket snö i dom och de är som två tegelstenar som är svåra att värma även med Nalgene flaskor i på mornarna. Nu börjar det kännas i fötterna och hälen på ena foten börjar ömma, den har tagit stryk av att pjäxan tar sån tid att bli något varm. När vi letar oss fram mellan kullar och raviner så inser jag hur svårt det är att navigera i det här landskapet. Daniel har mycket erfarenhet och vi tar oss runt på ett bra sätt i dessa svåra förhållanden men vid ett tillfälle där han spårar (skidar först i kön) så missar han ett lågt "drop" på lite drygt en meter och försvinner i snön framför oss. Man kunde verkligen inte se konturen av kanten då allt framför flyter ihop som i en vit dimma. Himlen och snön framför är i samma färg och uppför nedför eller plant är omöjligt att se på håll.
Vi andra trippar fram mot kanten lite sakta och ser hur Daniel vinkar med en skida att allt är ok. Nu är det vår tur att försöka komma ned lite mer graciöst. Åsa tar lite sats men rullar runt och pulkan välter. Min tur och jag tänker nu får det bära eller brista då jag tar några aggressiva stavtag fram över kanten och kastar mig ut och lyckas på något sätt få med pulkan när jag själv landar på skidorna utan att välta. När vi ska bege oss vidare inser vi att en skakel på Åsas pulka lossnat och gått sönder och nu måste vi laga den på något vis. Ulfson plockar fram ett rep och jag en multitool och Daniel sätter igång och börjar binda ihop en tillfällig lösning. Som skulle bli nog bra för att hålla hela turen skulle det visa sig. Jag tänker själv på hur små marginalerna är när man är så långt ute och utrustningen kan gå sönder. Det kan vara förödande. Så att vara förberedd med några reparations grejer och veta hur man ska laga saker kan vara helt avgörande för att komma ur en knipa. Vi tar igen det vi förlorade i kilometer dagen innan och det ser ändå ut som om vi kommer ta oss förbi "point of no return" där det är längre att vända tillbaka än att fortsätta framåt. Minns inte riktigt detta camp då det flyter ihop lite i minnet. Troligen pga att jag nu var påtagligt trött och sliten.
17KM
Femte dagen och vi skidar in på sjöarna mellan de höga bergen och i stämningen känns det nästan lite kusligt. "Mordor" dyker upp som en metafor för landskapet och jag tänker att det nästan hade kunnat vara på en annan planet. Vi får svårt att hitta tillräckligt med snö för att sätta camp då det är isigt och kargt landskap som ligger framför oss. Det blir att skida vidare från tilltänkt tältplats för att hitta en snödriva som vi bedömer som god nog att få ner snöankare och gräva en köldgrop i.
Lite allmänt om mina tankar om camp. Jag såg inte framför mig inför denna vintertur hur tufft det skulle vara att hålla till i camp och få det att funka. Till exempel att smälta snö både morgon och kväll till dricksvatten, mat, morgondagens mattermos med blåbärssoppa osv. Det var något nytt för mig att behöva lägga flera timmar både morgon och kväll för att smälta allt vatten som gick åt. Det gällde hela tiden att hålla köket i trim och justera användning av bränsle på rätt sätt. Alla detaljer i det kommer jag inte gå in på men jag kan kort och gott säga att denna delen av turen var mig överväldigande. Rutiner kring att få kökets användning optimerad är primärt för att camp ska fungera bra. Fungerar mat och värme (flaskorna man värmer kläder sovsäck osv.) så har man mycket lättare att frigöra tid för alla andra saker som är tufft nog i sig. Eller att bara byta kläder vid rätt tidpunkt. Eller toabesök. Ja för att över huvud taget kunna komma ut ur tältet och ta lite bilder eller beskåda den underbara himlen som när jag väl hade lite tid gjorde mig helt mållös. Så vackert med stjärnorna! Camp var den stora utmaningen även om jag inte hade det lätt med skidåkningen så krävde det bara ett stort pannben. Men i och kring tältet så är det ett ständigt förberedande av nästa sak som måste upp ur någon säck och användas för att det sedan plockas undan så att man inte har ett totalt pryl kaos.
13KM
Sjätte dagen och vädret visar sig från sin bästa sida nu är det helt plötsligt vindstilla och soligt. Det känns om om fjället har testat oss nog och nu belönar våra själar med stillhet och fridfullhet. Jag har tyvärr vridit till ryggen när jag varit på toa och får en känsla av att nu kommer jag få kämpa med det för att ta mig ut och komma fram till målet. Med lite Alvedon och Voltaren kräm på ryggen samt en booster medicin av okänt slag som Ulfson gav mig så kommer det ändå att funka. Just när jag skidar så har jag inte så ont men när jag rör mig och vrider hugger det en hel del. Tyvärr förtar det lite av glädjen i dagen som i övrigt är så vacker och fridfull.
11KM
Sjunde dagen och sista natten ute, vi börjar på allvar se ett slut och allt mer tala om hur gott det ska bli att komma till Salto och få ta en öl och bastun. Men vi skidar ut ur det mäktiga landskapet och håller camp på en udde. Det kommer visa sig bli en spektakulär avslutning den sista natten. Temperaturen sjunker till det lägsta vi känt under veckan och när termometern bottnar på -30C och inte går lägre så inser vi att den klara stjärnhimlen har del i detta. Sen börjar något fantastiskt utspelas rakt över oss på himlavalvet. Det är som att man häller en färgburk som rinner och vrider sig i olika mönster ut från ovanifrån och ut till horisonterna åt olika håll samtidigt. Jag hoppar och skuttar i camp min rygg och kylan till trots, och får till och med fram min kamera som inte fått se Sarek alls så mycket som jag hoppats just pga att det hela tiden krävs att man gör något annat. Men nu spenderar vi säkert 20-30 minuter ute att beskåda detta fantastiska norrsken och bara njuta av att detta kom som pricken över I:et på en omväxlande tur i detta förunderliga land.
15KM
Åttonde dagen är mer eller mindre en lång transportsträcka över andra delen av sjön och jag både fryser och är lite allmänt miserabel. Kroppen har kämpat för att klara dessa etapper och nu känns det som den börjar säga stopp och krafterna saknas. Jag hamnar på efterkälke och det är med mycket slit jag jobbar mig över berget in i sista dalen mot Salto. Det känns mycket bra när vi gemensamt snirklar oss ned i björkskogen mot fjällstationen för en välförtjänt dusch, bastu, middag, öl och säng på fjällstationen.
10KM
Till sist vill jag också skriva några ord om var och en av er som gjort det här till en väldigt minnesvärd och lärorik upplevelse för mig.
Daniel: En bragdmedalj för ledarskap som ger utrymme för att upptäcka sina brister själv men också på ett bra sätt peka i rätt riktning långt innan något går över styr eller blir farligt. Du har tagit kloka beslut i hårt väder och guidat på ett mycket snyggt sätt genom hela turen. Tack!
Åsa: Du är en klippa! Du lärde mig mycket om dina knep och rutiner i tältet som jag lärt mig massor av. Det var med glimten i ögat och som vi jobbade fram en tillvaro som funkade för oss och jag är tacksam för allt du bidragit med.
Ulfson: Jag insåg redan på tåget upp att du var en mycket ödmjuk och god människa. Som på ett fint sätt ute på turen delade med dig av dina erfarenheter och var lyhörd för hur man mår och uppmuntrande i tunga stunder.
Tina: Även om det blev kort då du vände tillbaka så måste jag framhålla att du var modig som tänkte igenom vad din magkänsla sa och tog ett beslut som gjorde att det inte bara fungerade för dig utan för oss alla.
Som sagt jag har växt på alla sätt i denna turen och är nöjd med min prestation som till sist tog mig igenom en för mig svår utmaning, mycket tack vare ert fina sätt att vara mot mig och varandra. Tack så mycket!
Med vänlig hälsning
Mikael
