Den här turen skulle komma att bli annorlunda, målet var att bestiga nordens högsta berg Galdhöpiggen med sina 2469 m.ö.h. Jag hade under sommaren gjort en bestigning av Sveriges högsta berg Kebenekaise vilket hade höjt självförtroendet och förväntan på den här bestigningen. I själva verket var årstiden och förberedelserna jag saknade som det skulle visa sig, något jag inte hade klart för mig då jag med två vänner bestämde att bestiga det här berget. Men dessa lärdommar kommer ofta genom att möta sina tillkortakommanden.
Så här gick det till. Jag hade under en tid tittat på en webkamera som är placerad vid Spiterstulen fjällstation för att se väder och om det var barmark. Fjällstationen ligger i dalen mellan Galdhöpiggen och Glittertind som så vackert är namnen på de två omgivande fjälltopparna som dessutom är de två högsta bergen i norden. Från kamerans vinkel kunde jag bara se den nedre delen av de omgivande bergen och med den informationen så såg dalen ut att vara snöfri och tillgänglig för en topptur trots att det var i slutet på Oktober. Säsongen för höstvandringar var egentligen redan slut och Spiterstulen stationen var stängd i väntan på vintersäsongen. Men då jag gillar att vara ute när det är färre människor på lederna så var det mest positivt att det var stängt.
I vår bilresa fram och upp mot Jotunheim massivet blev vi snart varse att det kanske var vanskligt att köra upp den här stigningen med min väns tvåhjulsdrivna personbil men vi kom i alla fall upp via en slingrig bergsväg relativt sent på eftermiddagen och möttes av en vägbom som var låst några kilometer innan själva parkeringen vid Spiterstulen. Det verkade inta vara någon annan här och platsen var enslig och bister med både snö och is på marken. Funderingen kom direkt om vi skulle bege oss till fots in förbi bommen samma kväll eller tälta här ikväll flera kilometer från punkten vi hade tänkt börja ifrån imorgon. Men mörkret lade sig snabbt så tältet och bilen blev placerade utmed den trånga skogsvägen vid sidan av vägbommen.
Morgonen efter hade vi startat med en bra frukost och laddat packningen med snacks och mat för en heldag. Men från bommen så hade vi en bra bit kvar till startpunkten och det var ju naturligtvis inte optimalt om vi skulle hinna upp till toppen. Jag hade ett GPS spår som vi kunde följa i min handhållna GPS även om leden också är väl försedd med röda "T" markeringar sprejat på stenar längs vägen, hade jag läst mig till innan. När vi kom fram till stationen så var den alldeles öde. Och bergen tornade upp sig ovan forsen som flyter i botten på andra sidan dalen från stationen sett.
Vi startade vår stigning och bara några hundra meter upp så var det redan ett tunt lager snö på marken. Det var ganska vindstilla och en mycket vacker miljö med en temperatur på någon minusgrad. Inget bekymmer alls när man vandrar och rör sig. Men i mitt huvud hade jag inte sett framför mig ett snöklätt berg även om det naturligtvis hade varit logiskt om jag hade fördjupat mig i när det börjar bli vinter här och att höjdmeter snart gör stor skillnad.
Men vi var trots det förväntansfulla över äventyret som låg framför oss och ganska tagna av den överväldigande vyn vi fick från ovan på berget och dalen. Vi stannade och fotograferade och förundrades med jämna mellanrum.
Vi lämnade dalen bakom oss och kom allt högre upp på bergssidan. Det var vackert och stilla nedanför och vi såg fortfarande hoppfullt på stigningen. Snön var inte så djup och även om ledens markering var mestadels täckt så kändes det tryggt med spåret i GPSn jag hade om vi inte skulle se markeringarna.
Det var till sist så att vi insåg att det skulle bli farligt på nervägen i mörker om vi hade fortsatt. Det fanns flera faktorer som inte var väl genomtänkta men som här fick mig att inse att det fanns nyttiga lärdommar att dra från det här försöket att göra en bestigning så här sent in på säsongen. Den huvudsakliga faktorn var hur fort det mörknar och att en bestigning så här års blir något helt annat än en bestigning under sommarmånader när det är ljust nästn hela dygnet här i norden. Den andra faktorn är att snön gjorde det tyngre och vandring gick långsammare än tänkt. Och även om jag kunde hitta med GPS så var ledens markering i stort sätt omöjlig att se högre upp. Det var dessutom djupare snö i sänkorna på högre höjd och i ojämn terräng är det lätt att trampa snett. Vi var inte heller utrustade med bra skydd för att slippa att få in snö i kängorna, dessutom saknade vi broddar till kängorna för att klara eventuell halka och is högre upp. Även missen med att behöva börja flera kilometer tidigare pga vägbommen och då tappa tid i dagsljus gjorde sitt till. Att gå ner med pannlampa i mörkret var inte säkert.
Vi bestämde oss för att vända om och ta oss ner säkert medan det var möjligt. Vår högsta höjd blev ca 1800 m.ö.h. Att nå en topp är bara halva vägen men att ta sig ner kan ofta vara betydligt tyngre och när man är trött är det lätt att man trampar snett och skadar sig. Det kan bli farligt väldigt fort. Jag hade inte gett upp att bestiga det här berget, men denna gången var det helt rätt beslut att avbryta. Jag skulle komma tillbaka och bestiga denna topp några år senare, men det är en annan historia.
Vi tog tillfället i akt att åka och titta på några andra vackra platser då vi hade en hel dag till till vårt förfogande innan vi behövde återvända. Vi hade pratat om att det vore intressant att köra igenom Trollstigen som är en väg som ligger mycket vacker upp över ett bergspass på 850 m.ö.h. i Romsdalen. Den är stängd under vintern men vi hoppades att den skulle vara körbar då det inte hade snöat så mycket. Men först stannade vi till vid en vacker Stavkyrka som är karaktäristiskt i Norge.
När vi kom fram till Trollstigen så stannade vi till i botten på dalen för att ta några bilder på den massiva bergsväggen som hade flera vattenfall på flera hundra meter som kom över kanten. Vilken syn!
En bit upp på Trollstigen så kommer man till ett vattenfall som är ett par hundra meter högt och rinner under vägbron där vattnet faller ytterligare hundratals meter ner i Stigforsen.
Den här platsen brukar vara full med turister så att få undersöka den och få ha den för sig själv vägde väl upp att vädret inte var det bästa. Utsikten ner över serpentinvägen med vattenfallen som sipprar ut från bergssidorna var häpnadsväckande. Det museum som finns på passets topp om dess historia var stängt och vägen skulle stänga för säsongen dagen därpå fick vi reda på av en lokalbo. Vi var mycket glada över att fått hinna se och uppleva den här utsikten innan vi fortsatte mot Geirangerfjorden och vattenfallet de sju systrarna som bland annat varit flitigt porträtterat i TV-serien Vikings vinjett. Lite ödmjukare inför vinterbestigning och med nya erfarenheter och lärdommar vände jag och mina vänner därefter hemåt.
